O låt mig bli en förelöparfågel
nattblå, men med ett bröst av pärlemor,
och låt mig störta främst, och dränkt i dimman
få ropa ut: jag tror på ljus. Jag tror.
Rymden är mörker och vår flykt är mörker
och jag är mörker. Men bakom oss drar
en ännu osedd hemlighetsfull glädje
ut till ett möte, dold och underbar.
Vi flyger tätt, vi dyker flock vid flock
in i brant skymning. Ett tyst jubel tvingar
oss fram med snabba slag, och bakom oss
o, långsamt ljusnande: millioner vingar.
Längst borta är det milda skenets hav.
Det närmar sig, stort, okänt, utan ljud.
Fråga vårt öga vad det lyser av!
Och blunda, mörker, blunda. Vi bär bud.