Stenbockens tecken har en speciell plats i astrologin. Julfirandet inträffar under detta tecken. I den tidigaste forntiden var geten både jordens tecken och tecknet för strävan att stiga upp till ensliga höjder. Det representerar den inre konflikten i människan: det jordiska väsendet måste offra sig för att frigöra ljuset i sig själv. Begreppet syndabock är relaterat till denna idé. I de grekiska mysterierna representerades den jordiska människan som började utvecklingsprocessen till den sanna människan, av en getmänniska eller satyr, som roade sig genom att följa guden Dionysos. Under senare tider var Zeus intimt förbunden med geten Amalthea, som närde honom. Atena, Zeus dotter, bar en sköld gjord av getskinn. I germansk mytologi drog två bräkande getter med gnisslande tänder krigsvagnen åt Tor, åskguden. Dessa två tecken representerar den dialektiska existensens aggressiva fysiska natur, som dock kan bli en gudomlig tjänare. På kvällen dagen innan då Tor skall dra ut för att slåss mot jättarna, dödar han två getter och äter dem, men behåller deras ben. Nästa dag är de två djuren levande igen och drar hans vagn. Alltså triumferar det högre över det lägre som förvandlas och blir till en tjänare. Olika symboler representerar Ljusets seger över den jordiska materien. Julfesten, Kristi födelse, inträffar också under Stenbockens astrologiska tecken som är porten genom vilken det gudomliga ljuset tränger in i mörkret. Därför inträffar julen under en tid av stort mörker (på vintern, med längre nätter). Den nya själens födelse, Jesus-väsendet, i Stenbockens tecken visar att den som strävar efter Gud är beredd att helt överge sitt gamla liv. Här ser vi tydligt den positiva aspekten av Stenbocken: människan är ämnad för det högre livet i ensamhet. Hon måste avstå från allt som tillhör det lägre livet.

Tidskriften Pentagram