”Sök inte i det yttre efter det som finns i ditt inre.”

Vårt liv är en gåva och vad livet innerst inne är kan vi inte förstå. Det brinner som en ständig eld i oss. Kärlek, respekt och värme utgör livets glädjeämnen. Att livets eld en gång skall slockna, att vi kan förlora livet, är orsaken till vår existensångest. 

Ofta talar vi om livet som ’mitt liv’, ibland till och med lite väl lättsamt. Men vad det  egentligen innebär har vi ingen aning om. Vad livet kan ge oss det har vi inte något begrepp om. Imorgon kan vi alla vara döda och döden är vi aldrig förberedda på. Denna osäkerhet är ofta mycket svår att hantera. Vi lever i en livshotande omgivning. Det gör det svårt för oss att utvecklas.

Vår existens tvåfaldighet framträder mycket tydligt genom livets och dödens paradoxer. Den säkerhet som vi behöver är livets säkerhet. Ingen kan föreställa sig att inte leva. Döden är ingen verklighet för oss, såvida den inte kommer nära oss i samband med sjukdom. Är det då denna osäkerhet angående döden som vi försöker att förtränga? För att vi inte vet och inte kan överblicka vad som finns kvar efter vår kropps försvinnande?

Vi kan inte studera oss själva utanför vår kroppslighet. Kroppens processer definierar vilka vi är, ett reslutat av olika ämnen och hormoner i hjärnan. Elektriska impulser och ljusblixtar i vår hjärna. Och eftersom vi tror att vi kan påverka både vårt yttre och vårt inre, tror vi att vi har ett stadigt grepp om livet. Vi definierar vilka vi är, vi bestämmer vår egen verklighet.

Livsförändring, att förändra livet, är inte endast ett vanligt önskemål, det har skapats en hel vetenskap om detta. På varje livsnivå hittar vi exempel på det. Kroppen tränas och det finns dieter, det görs kirurgiska ingrepp och kroppen byggs upp. Media erbjuder olika lösningar för såväl fysiska som psykiska obehag. 

På många sätt är vår inre terräng redan utforskad. Vårt omedvetna liv har avslöjats, med eller utan hjälp av terapeut.  Såväl det inre som det yttre, det finns väl inga hemligheter för oss längre?

Gör inte misstaget att försöka hitta vad som finns i det inre med hjälp av det yttre, att se med en yttre blick vad som finns inuti. När vi till exempel endast ser världen med våra fysiska ögon kan man inte se Gud någonstans “Hur kan ögat som vi ser genom se sig självt?” säger mystikern. Om vi ser med en inre eller andlig förståelse är Gud plötsligt överallt.

Hur lär vi oss att se livet i dess mest dolda regelbundenheter? Den moderna uppfattningen är att vi är en produkt av naturlagarna. Därför ser vi bara resultatet av dessa lagar. Hermes skulle inte motsäga detta, men han skulle fråga: “Vem har bestämt dessa lagar?”

ANDRA UTFORSKNINGEN

Rosenkors och Gnosis 

Den tvåfaldiga Människan 

’Av alla skapade varelser i naturen är endast människan tvåfaldig’, konstaterar Pymander. Å ena sidan finns i det mänskliga systemet odödlighetens sädeskorn, andegnistan, även betecknad som hjärtats ros; å andra sidan finns där det dödliga människoväsendet, naturgestalten. Ni kan inte finna någon enda annan varelse av sådan tvåfaldig art. 

Och så har genom de ursprungliga Gudssönernas fall detta så förunderliga tillstånd uppstått, att Andens frö differentierats i myriader dödliga entiteter. Och att alla dessa myriader entiteter, i vilka Guds frö finns, tillsammans skall kunna få Guds barns folk att växa till en skara som ingen kan räkna. /. . . / 

Men om denna välsignelse verkligen skall få gestalt, måste ett kraftigt ingrepp ske. Då måste det hända en hel del! Men det är också här som den väldiga möjligheten ligger, att det ur ett fall, ur synd och skuld kan resultera en sådan välsignelse, till bevis för att anden, kärleken, alltid segar. 

Den som kommer till insikt om sitt naturfödda väsens art, sätts i stånd att göra sig fri från sin tvåfaldighet och att vända tillbaka till sin ursprungliga gudomlighet. 

(J. van Rijckenborgh, Den Egyptiska Ur-Gnosis, del I, VIII, s. 77) 

Den universella vishetsläran framställer att det finns två naturordningar eller livsfält. Ett fysiskt livsfält, den jordiska naturen, även kallad dialektiken, där allt som uppstår förgås igen och kännetecknas av motsättningar.

Ett gudomligt livsfält, Gudsnaturen, där enhet och evig existens råder.

Om båda naturordningarna kan man säga att det råder en gudomlig lag, även om dialektikens lag är lägre än det gudomliga livsfältets, den högre lagen. 

Vidare kan vi konstatera att vårt livsområde är begränsat, eftersom vi befinner oss här temporärt. 

Den jordiska naturen är ett livsfält med lagar som är underkastade tidens förändringar och upprepade motsatser.

Den andra naturen är en kraftkälla som har evigt värde, men som för oss är okänd och därför inte kan beskrivas i ord. Om vi ändå skulle försöka säga något om detta, använder vi begrepp som kärlek, ljus, kraft.

De två naturordningarna är helt separerade, inte i tid eller rum, utan i vibrationsskillnad. Denna skillnad är så stor att den inte utan vidare kan överbryggas.

I de egyptiska mysterierna framträder denna tvåfaldighet genom bilden på sfinxen.

Vår existens tvåfaldighet är aldrig mer uppenbar än i den paradox som utgörs av livet och döden.

Den universella vishetsläran, som sprids av det Gyllene Rosenkorsets Andeskola, 

utgår från att människan tillhör båda naturerna: Gudsnaturen, det gudomliga livsfältet och den jordiska, fysiska naturen, dialektiken. Pymander säger: “Av alla varelser i naturen är bara människan tvåfaldig.”

I det mänskliga systemet finns odödlighetens frö, andegnistan, och så finns den dödliga människan, naturgestalten.

Som dödliga naturgestalter är vi förbundna med denna förgängliga, jordiska natur. Men via andekärnan är vi även djupt förbundna med den oförgängliga naturen. Ty människan är mer än bara sin kropp, mer än kött och blod. Hon är en del av ett större system, ett mikrokosmos ** eller en liten värld, som är en återspegling av makrokosmos. Uttalandet “Gud skapade människan till sin avbild” syftar på detta.

Nu kan det i ett människoliv uppstå ögonblick när det i mikrokosmos finns så mycket längtan att frågan uppstår:

➤ Vad är den verkliga meningen med livet på jorden?

Kärnan i det mänskliga systemet är förbunden med det gudomliga ursprunget, likt en ljusgnista från den ursprungliga planen. Symboliskt kan denna gnista beskrivas som en rosenknopp. Den måste nu åter bli medveten om sitt gudomliga ursprung.  På grund av en incident i det avlägsna förflutna, det så kallade fallet, förlorade den detta medvetande. Kärnväsendet är latent, liksom vilande, och jaget kan på grund av sin jag-centralitet inte längre uppfatta det gudomliga livet. Men “Gud överger inte sina händers verk!”

Vårt liv i denna dubbelhet kan betraktas som en skola där vi lär oss inse att endast det gudomliga livet kan skänka oss den sanna lyckan. Om människan ger upp sin längtan och strävan efter att uppnå så mycket som möjligt av det jordiska livets mål, då skapas utrymme i hjärtat och stillhet i väsendet.  Då kan hon via andekärnan uppfatta en påverkan från andra livsområden; “mitt rike är inte av denna värld. Det kan då uppstå en ljusvidröring från den andra världen. Genom denna beröring kommer människan till insikt angående det verkliga syftet med att vara människa.

➤ Vart leder då min längtan, mitt sökande?

Gör inte misstaget att söka efter det som finns i det inre med hjälp av det yttre, att med den yttre synförmågan betrakta det som finns i det inre. Betraktar vi världen med våra fysiska ögon finner vi inte Gud någonstans.

”Hur kan ögat som vi ser genom se sig självt? säger mystikern.

Om andekärnan vidrörs av ljuset från det gudomliga livsfältet uppstår en ny längtan. Denna nya längtan är en inre aktivitet som uppstår när vår gamla strävan har nått en död punkt. Den uppstår alltså först när vi inser att vi inte längre vet hur vi ska gå vidare. De egenskaper som förbinder oss med den jordiska naturen, som ärelystnad, maktbegär, egocentricitet och liknande, upplevs då allt mer som hinder på vägen till livsförverkligande.

Ett citat från den första boken, Pymander, ur det klassiska verket Corpus Hermeticum av Hermes Trismegistus, belyser detta. När Hermes har blivit medveten om sin kallelse, att arbeta med mänsklighetens frälsning, säger han följande:

’O, ni folk, ni människor som är födda ur jorden och har överlämnat er åt ruset och slummern och åt ovetskapen om Gud, bli nyktra och upphör att vältra er i liderlighet, förtrollade som ni är av djurisk sömn!’ 

Då de hörde detta, kom de enstämmigt till mig. Och jag talade vidare: ’O ni jordfödda, varför har ni överlämnat er åt döden, medan ni har makt att vara delaktiga i odödligheten? Kom till besinning, ni som vandrar i förvillelse och har antagit ovetskapen som anförare! Befria er från det mörka ljuset och ta del i odödligheten genom att för alltid ta avsked av fördärvet.’ 

/. . ./ Och jag sådde i dem frihetens ord och de närdes med odödlighetens vatten. 

(Corpus Hermeticum, bok I, verserna 68-70) 

Den stoftliga världens egenskaper är aldrig konstanta. 

De är alltid inbördes i strid och oförenliga med varandra. Var därför på din vakt, o själ. Vänd dig bort från detta sken; det är de ting som du inte bör förbinda dig med. 

(Hermes) 

Därför, om hjärtat oavbrutet ’icke-är’ – det vill säga: fritt från all jordisk inriktning och begär – kan man skåda mysteriet av Taos andliga essens. Om hjärtat oavbrutet ’är’ – fullt av begär och jordisk inriktning – kan man bara se begränsade, ändliga former. 

(Lao Tze)   (bild av Flammarion)

En naturlig kropp blir sådd, och en andlig kropp uppväcks. Finns det en naturlig kropp, då finns det också en andlig kropp. 

(Bibeln, I Kor. 15:44) 

Sanningens Ande kom 
och ryckte oss loss från denna världs illusion. 
Han gav oss en spegel. 
När vi ser i den, skådar vi universum. 
Den visar oss att det finns två naturordningar; 
Ljusets ordning och mörkrets ordning. 
Ljusets ordning genomtränger mörkrets. 
Ändå är mörkret redan från begynnelsen 
skilt från Ljuset. 

(ur Manikeisk psalmbok, NL s. 51)

NOTER:

* Pymander är namnet på det första kapitlet av Corpus Hermeticum, en vishetsbok från det Förgångna, som innehåller en dialog mellan Hermes och ett mysteriöst väsen, som kallar sig Pymander, dvs, människans herde, eller vägvisare. de fyra delarna av den Egyptiska Ur-Gnosis av J. van Rijckenborgh 

innehåller en översättning av en upplysning av Corpus Hermeticum, 

** Ordet mikrokosmos syftar på det mänskliga systemet i sin mångfald. Detta talas det om i den fjärde utforskningen.

BILAGA

När människan inte finner tillfredsställelse i det världsliga livets växlingar och exoterisk religiositet, vetenskap och konst inte längre är frestelser för henne, när detta inte längre kan ge henne någon tröst i de prövningar som uppstår av den jordiska bundenheten; när hon kommit så långt, så att hon nästan förtärs av en desperat längtan, en intensiv hemlängtan efter det verkliga livet, när hon verkligen börjar söka med all den kraft som finns i henne, är det säkert att hon kommer i kontakt med en mysterieskolas kraftfält. Denna människa blir medveten om en helt ny livsverklighet. En fin ljusstråle genomborrar mörkret i hennes existens och träffar hennes hjärta, förbinder sig med hennes väsen och stimulerar henne att vilja uppnå ett ännu okänd mål.