Det växer ett träd under jorden; en hägring förföljer mig, en sång av levande glas, av brinnande silver. Som mörker för ljus måste all tyngd smälta, där bara en droppe faller av sången ur löven. En ångest förföljer mig. Den sipprar ur jorden. Där våndas ett träd i tunga lager av jord. Å vind! Solljus! Känn den våndan: löften om doft av paradisunder. Var vandrar ni, fötter, som trampar så mjukt eller hårt, att skorpan remnar och ger sitt byte ifrån sig? För trädets skull, förbarma er! För trädets skull, förbarma er! För trädets skull kallar jag er ur de fyra väderstrecken! Eller måste vi vänta en gud – och vilken?
Karin Boye