Lounnotar, den ädla ungmön, hon var himlarymdens dotter. Länge levde hon i kyskhet, höll i helgd sitt ungmölöfte där på luftens långa gårdar, himlarymdens höga slätter. * * * * * * * blåsten blåste henne dräktig, hon vart havande av havet. Ungmön bar den hårda buken, sjuhundra år till ända * * * * * * * Än en liten tid hann lida, än förrann en ringa tidrymd; knipan kom, den flinka fågeln, flög och klingade i rymden sökande ett rum för redet, * * * * * * * vattenmodern, luftens ungmö, höjde ena knät ur havet, skulderbladet upp ur böljan, till en nästesplats åt knipan, * * * * * * * Knipan, denna fagra fågel, varsnar vattenmoderns knäskål ibland havets blåa böljor, tar det för en gräsrik tuva. * * * * * * * Sänker sig till sist på knäskåln, Rustar sedan där sitt rede, värper där de gyllne äggen; sex av äggen voro guldägg, sjunde ägget var ett järnägg.

Kalevala, Första sången